lördag 30 oktober 2010

Att be Gud och att be helgonen

Citat av lilla Thérèse, den 4 juni 1897, ur Sista Samtal, utgiven av karmeliterna 1988:

"Jag har bett jungfru Maria om den saken. Men jag har inte bett Gud om det, för jag vill låta honom göra som han vill. Att be jungfru Maria om något det är inte samma sak. Hon vet med sig vad hon bör göra med mina små önskningar, om hon skall frambära dem eller ej... I sista hand är det hon som får avgöra saken och på så sätt blir inte Gud tvingad att bönhöra mig utan han får göra sin vilja i allt."

torsdag 28 oktober 2010

Miserere

Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma Dig över mig syndare...

St Judas Taddeus, be för oss!

onsdag 27 oktober 2010

Bön för de döda

Rosenkransmånaden är snart slut och på måndag börjar månaden för de döda. November är speciellt helgad åt bön för de avlidna. En mycket viktig månad är det. Med våra böner och goda gärningar kan vi hjälpa de avlidna i skärselden. Detta är en aspekt av katolsk tro som jag älskar väldigt mycket. Det är en solidaritet över livets gränser med ömsesidig hjälp. Vi kan be för de döda och de kan be för oss.

Oktober är rosenkransmånaden. Men man ska ju inte sluta be rosenkransen för att oktober tar slut. Jag läste på Facebook en tanke att man i november kan be rosenkransen på kyrkogården som en bön för de döda. Jag gillar tanken på katoliker som vandrar runt på kyrkogårdarna med rosenkransen i handen... Kanske det rentav kan leda till att någon frågar vad man gör och man kan få förklara denna aspekt av katolsk tro... Apologeter på kyrkogården!

tisdag 26 oktober 2010

Framgångsteologi...

... gör mig illamående...

Saxat ur en artikel i SvD: "Denna dag är det drygt 300 som drillas i kyrkans lära: att Gud belönar de framgångsrika med hälsa och materiellt välstånd."

Hur mycket jordisk framgång hade Jesus? Fick Han hälsa och materiellt välstånd? Nej, Hans liv slutade i total fattigdom på Korset. Inte ens kläderna på kroppen fick Han behålla...

Jag tror att framgångsteologi är ett brott mot första budet: man dyrkar Mammon i stället för Gud.

Ge mig den fattige Kristus, inte dessa pastorer med miljonlöner, fina kostymer och privata flygplan...

(Och nej, påven är inte rik. Han bor i ett vackert hus men det är inte hans. Han kan inte förfoga över det som han vill eller köpa lyxbilar för Kyrkans pengar...)

Rosenkransmånaden...

är inte slut än. Fortsätt be rosenkransen!

söndag 24 oktober 2010

Ber om förbön...

... för en ung man som begick självmord i måndags. Han hette Max.

Max var inte katolik, men många av ungdomarna i vår församling kände honom, så vi bad kyrkoherden att fira mässan för honom. Det har spridit sig som en löpeld på vår lokala gymnasieskola och många (både katoliker och icke-katoliker) har sagt att de ska komma till kyrkan i dag.

Be för dessa ungdomar! Be att mässan ger dem frid och ett frö av tro. Be att de ser meningen med livet. Be att ingen av dem följer Max i spåren... Be för Max familj att de orkar gå vidare i livet och försonas med det som hänt.

Be för alla som funderar på självmord...

lördag 23 oktober 2010

Funderar på...

... om synkretism är så värst bra, med anledning av detta. Om jag tillhörde den församlingen skulle jag gå till grannkyrkan... Jag brukar gilla blandningar, men inte när det gäller gudstjänster. Ge mig kristendomen, hel och oblandad, i gudstjänsten!

torsdag 21 oktober 2010

Rör inte min kompis!


"En invandrare får du inte kränka eller förtrycka" (2 Mos 22:21).

tisdag 19 oktober 2010

Provtanke...

Undrar om en persons kallelse kan vara att sprida hopp i en mörk värld?

Varför inte kristendom?

Läser i Dagen en krönika av Anna Sophia Bonde som är intressant. Ämnet är något jag också funderat på. Varför lockar yoga och mindfulness men inte kristendom?

Jag tror det handlar om flera saker.

Yoga och mindfulness handlar om mig. Det ställer inga krav på att mitt ego ska dö, att jag ska göra goda gärningar mot andra, att jag ska vara en god människa. Det handlar om att jag ska må bra, oavsett hur jag är mot omvärlden.

Yoga och mindfulness har österländskt ursprung. Det är lite exotiskt och kändisar håller på med det. Man vill ju hänga med i det senaste...

Dessutom förknippar många det österländska med Dalai Lama, denna globala mysfarbror... (som faktiskt lär ut att de som dog i tsuanamin fick skylla sig själva för de dog pga sin karma... väldigt mysigt!)

Hur presenteras kristendomen i Sverige? Som något töntigt, som gamla tanter sysslar med, som något fördömande, som en serie moralregler som ingen kan leva upp till. Kunskapen om kristendomens kärna, dvs relationen med Kristus, lyser med sin frånvaro. Jag förstår att en syndakatalog och en serie moralregler inte lockar...

Kristendomen går på tvärs med den urvattnade versionen av hinduism och buddhism som yoga och mindfulness innebär. (Undrar om en troende hindu eller buddhist känner igen sin egen religion i den västerländska varianten av yoga och mindfulness?) Kristendomen lär att ju mer du ser bort från dig själv och lever för andra, desto lyckligare blir du. Om du förnekar dig vissa kortsiktiga nöjen blir du lycklig i evighet. Inte undra på att det inte lockar. Det ger ju inte instant gratification...

För min del väljer jag kristendomen. Det här livet är kort, men evigheten är lång. Dessutom ger min tro mig en hel del tillfredsställelse även i detta livet. Relationen med Kristus är värd allt, den ger mig allt jag behöver, för den ger mig Gud...

Yoga och mindfulness kan inte göra det...

måndag 18 oktober 2010

Señor de los Milagros

Señor de los Milagros, Miraklernas Herre, är en bild av vår Herre som finns i en kyrka i Lima, Peru (katedralen, tror jag). Staden och kyrkan har flera gånger utsatts för jordbävningar, men bilden har aldrig skadats, därav namnet.

Jag har den här bilden vid mitt lilla 'hemmakapell' i mitt sovrum, den plats där jag oftast ber mina böner. Jag fick den av en äldre peruansk dam. I Stockholm finns också denna bild, i ett mycket större format. Den bärs i procession tredje söndagen i oktober av peruanerna. (Sök på Señor de los Milagros, Stockholm på Youtube så hittar du videoklipp.) Religiösa processioner är inte vanliga i Sverige, men jag älskar dessa folkliga uttryck för tron. Jag önskar vi katoliker vore mer öppna med vår tro, även i Sverige...

lördag 16 oktober 2010

Funderar på...

... antalet aborter i Sverige som jag tycker är anmärkningsvärt hög. Vad kan det bero på att så många graviditeter i Sverige slutar med abort? Kan inte folk få tag i preventivmedel? Vet inte svenskarna hur barn blir till?

Brist på preventivmedel kan inte vara svaret, för det är lättare att få tag i preventivmedel än penicillin i Sverige. Det finns en uppsjö av preventivmedel, nu även för män. Kondomer finns att köpa i varje kiosk och kan fås gratis på mödravårds- och ungdomsmottagningar. Brist på preventivmedel kan inte vara svaret.

Vet inte svenskarna hur barn blir till? Alla svenskar har sexualundervisning i skolan, så det kan inte heller vara svaret.

Jag misstänker starkt att det beror på den liberala abortlagstifningen. Folk vet att de, även om de slarvar med preventivmedel, slipper konsekvenserna av sitt sexliv. Man har absolut rätt att göra abort och behöver inte ens uppge skäl.

Jag som, efter två graviditeter, är övertygad om att det är ett barn med egna mänskliga rättigheter från själva befruktningsögonblicket blir bedrövad av Sveriges abortstatistik. Jag sörjer över dessa barn som inte får födas. Jag sörjer över dessa kvinnor som inte får uppleva glädjen att hålla sitt nyfödda barn. Jag sörjer över ett samhälle som lägger ner miljontals kronor på aborter samtidigt som man lägger miljontals kronor på konstgjorda befruktningar. Jag förstår inte hur man tänker...

Närvaro

Efter 19 månaders mörker och frånvaro kan jag känna Kristus igen... Hans Moder har aldrig lämnat mig, genom alla tider har hon varit med mig, men jag har inte känt Jesu närvaro sen förra palmsöndagen. Nu omsluter Han mig med sin närvaro igen och mitt hjärta vilar i Ljuset. Kärleken som växte i mörkret växer ännu mer. Stanna hos mig, Herre...

Jag vet att Du var med mig även i mörkret, men mörkret var stort och kallt utan känslan av Din närvaro. Jag försökte leva som om jag trodde, även om jag inte kände Tron. Jag misslyckades ständigt... jag är hjälplös utan Dig.

Här lever vi av tro, utan att se (2 Kor 5:). Var det min läxa, Herre? Om Du vill, accepterar jag att gå tillbaka till mörkret. Ske Din vilja, inte min...

Jag söker Dig, Herre, inte Dina gåvor. Naken tro...

fredag 15 oktober 2010

torsdag 14 oktober 2010

Funderar på...

...hur det vore att leva i ett kristet land, och med det menar jag ett land där det är naturligt att vara kristen.

Anledningen till denna fundering är räddandet av de 33 gruvarbetarna i Chile. Många av dem har talat om hur Gud och deras tro har stärkt dem nere i gruvan. En av dem sa bl.a. att det inte var 33 personer nere i gruvan, utan 34 för Gud lämnade dem aldrig. En annan böjde knä, gjorde korstecknet och bad innan han kramade familjen när han kom upp. Sådana offentliga uttryck för tro ser man knappast i Sverige...

Här törs man knappt säga att man tror på Gud, av rädsla för att bli förlöjligad och marginaliserad. Fast, som läsare av bloggen kanske förstår, så struntar jag i det. Min tro är så viktig för mig att om jag blir förlöjligad, så varsågod! Jag har försökt leva utan Gud och det blev katastrof, så jag säger högt att jag tror.

Men tänk vad skönt det vore att slippa förklara, att slippa försvara hela tiden, att faktiskt bli tagen på allvar...

onsdag 13 oktober 2010

Det Eviga Livets Bröd

I centrum för den katolska tron står den levande och uppståndne Kristus. Han är på ett särskilt sätt närvarande bland oss i Brödets gestalt. I varje katolsk kyrka finns ett tabernakel där de invigda hostiorna förvaras. Där är verkligen Kristus. Därför böjer vi knä när vi går in i en katolsk kyrka, därför tillber vi Herren i tabernaklet och monstransen. Därför finns denna känsla av närvaro i en katolsk kyrka, som åtminstone jag aldrig erfarit någon annanstans...

En del icke-katoliker har problem med vår syn på Eukaristin (mässan, nattvarden). När det gäller detta, att bröd och vin faktiskt förvandlas till Kristi Kropp och Blod fast det fortfarande ser ut och smakar som bröd och vin, är vi bokstavstroende.

Ur Johannesevangeliet, kap 6:

41Judarna förargade sig över att han hade sagt: "Jag är brödet som har kommit ner från himlen", 42och de sade: "Är det inte Jesus, Josefs son? Vi känner ju hans far och mor. Hur kan han då säga att han har kommit ner från himlen?" 43Jesus svarade: "Var inte förargade. 44Ingen kan komma till mig utan att Fadern som har sänt mig drar honom, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen. 45Det står skrivet hos profeterna: Alla skall bli Guds lärjungar. Var och en som har lyssnat till Fadern och lärt av honom kommer till mig. 46Men ingen har sett Fadern, utom den som har kommit från Gud; han har sett Fadern. 47Sannerligen, jag säger er: den som tror har evigt liv. 48Jag är livets bröd. 49Era fäder åt mannat i öknen och de dog. 50Men brödet som kommer ner från himlen är sådant att den som äter av det inte skall dö. 51Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva."

52Judarna började då tvista med varandra om hur han kunde ge dem sitt kött att äta. 53Jesus svarade: "Sannerligen, jag säger er: om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod äger ni inte livet. 54Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen. 55Ty mitt kött är verklig föda, och mitt blod är verklig dryck. 56Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. 57Liksom den levande Fadern har sänt mig och jag lever genom Fadern, skall också den som äter mig leva genom mig. 58Detta är brödet som har kommit ner från himlen, ett annat bröd än det som fäderna åt. De dog, men den som äter detta bröd skall leva i evighet."

Detta är Kyrkans tro. Detta är min tro. Jag förstår inte hur man ska kunna tolka detta symboliskt.

tisdag 12 oktober 2010

Överlåtelsens rosenkrans

Överlåtelsen till Faderns vilja är en kristen grundhållning. Den här rosenkransen lär oss att överlåta oss och vår vilja till Faderns vilja. Den är lätt att be, tar inte lång tid och kan bedjas med den vanliga rosenkransen (endast 3 dekader) eller om man har en trasig rosenkrans kan man lätt göra en. Den ser ut som en vanlig rosenkrans förutom att den endast har 3 dekader.

Jag har hittat denna rosenkrans i boken Mina rosenkransböner som finns på Gråbrödernas hemsida.

Inledningsbön:

Gud, kom till min räddning/ Herre, skynda till min hjälp. Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

På de 10 kulorna ber man:

Fader/ ske Din vilja.

Efter varje dekad ber man ett Ära vare Fadern.

Detta upprepas 3 gånger. Sammanlagt 30 gånger Fader/ ske Din vilja.

För att komplettera de 33 åren Jesus levde i fullkomlig enhet med Faderns vilja, ber man ytterligare 3 gånger Fader/ ske Din vilja, följt av ett Ära vare Fadern.

Man avslutar med att be 5 Äre vare Fadern till ära för Jesu fem sår.

söndag 10 oktober 2010

Magiska datum?

En av mina Facebookvänner skrev på sin statusuppdatering att dagens datum, 10/10 -10, är magiskt. Det tror inte jag. Tideräkningen och datumen är människopåfund och det har genom historien skett kalenderreformer. Om jag inte missminner mig gjorde Gustaf III en kalenderreform på 1700-talet för att synkronisera den svenska kalendern med den europeiska och 11 dagar bara försvann. Dessutom har olika kulturer olika kalendrar. År 2000 har inte varit för muslimerna och det var väldigt länge sedan för judarna, t.ex. Hur skulle ett datum då kunna vara magiskt?

Många har försökt räkna ut tiden för Jesu återkomst, för jordens undergång och jag vet inte allt, i ett fåfängt försök att kontrollera tiden. Det står i Skriften att det inte är vår sak att veta tider och stunder som Fadern bestämt. Tiden, liksom livet, är i vår barmhärtige Faders händer och Han vet allt som händer. Inte ens ett hårstrå faller från våra huvuden utan att Han vet om det.

Nej, hellre än att hålla på att räkna ut magiska datum och tiden för Jesu återkomst, vill jag förtrösta på min Herre och överlåta framtiden åt Honom. Det jag kan göra är att försöka hålla min lampa brinnande och leva som om Han kommer snart. För Han kommer snart. Han kommer nu. Guds tid är ett evigt nu. Han kommer inte senare, Han kommer nu i detta ögonblick, i varje ögonblick. Är du redo för att möta Den som älskar dig mer än allt annat?

Brinner din lampa?

lördag 9 oktober 2010

Funderar på...

... årets Nobelpris i medicin. Det låter så fantastiskt: att ge barnlösa par möjlighet att bli föräldrar. Javisst, att få barn är det mest fantastiska som kan hända. Men provrörsbefruktning har en baksida: det ligger många, kanske miljontals, befruktade ägg nedfrusna i laboratiorier. För mig, som anser att livet börjar vid befruktningen, är det ett sorgligt faktum. Vad händer med dessa barn? Om föräldrarna bestämmer sig för att inte använda alla, förstörs de? Dödas de?

Det finns många barnlösa par och de finns många kvinnor som är ofrivilligt gravida. Varför inte matcha barnlösa par med ofrivilligt gravida kvinnor? Varför inte erbjuda dessa kvinnor en möjlighet att stå i livets tjänst under 9 månader och ge barnlösa par den lycka ett barn innebär? Då blir deras olycka någon annans lycka.

Tro nu inte att jag är så naiv att jag inte vet om att det skulle vara svårt för dessa kvinnor att föda ett barn bara för att lämna bort det. Men är det så lätt att göra abort? Jag tror de ljuger eller förtränger sanningen som säger att en abort är enkel och okomplicerad för en kvinna. Jag tror att alla kvinnor, innerst inne, vet att det är ett barn de dödar, inte en cellklump de tar bort. Själva språket säger det: vem har någonsin hört en kvinna säga att hon är med cellklump eller foster? Alla, inklusive de som gör abort, säger att de är med barn.

I ett samhälle där sexualiteten är gud, har man många aborter. Man vill inte ta konsekvenserna av sina handlingar. Har man sex riskerar man att bli gravid, även om man använder preventivmedel. Det finns nämligen inga preventivmedel som är hundraprocentiga...

Jag önskar att samhället kunde erbjuda ofrivilligt gravida en möjlighet att föda barnet och låta ett barnlöst par få adoptera det. Det skulle vara det bästa för alla: kvinnan slipper göra abort och får glädja ett par, samhället slipper kostnader för abort och provrörsbefruktningar och, framför allt, ett barn får leva...

torsdag 7 oktober 2010

Från slav till helgon

1 oktober 2000 kanoniserades Josefina Bakhita. Hennes historia är otrolig, sorglig och samtidigt underbar. Hon föddes i Sudan, förmodligen år 1869. När hon var 9 år ungefär kidnappades hon av slavjägare och såld som slav. Som slav blev hon utsatt både för tortyr och sexuella övergrepp. Genom sin ägare kom hon till Italien. Där kom hon så småningom att, i Canossasystrarnas skola, få undervisning i kristendomen och den 9 januari 1890 blev hon döpt. Hon visade öppet sin glädje över tron genom att ofta kyssa dopfunten där hon mottagit dopet och säga att "här blev jag Guds dotter".

En medvetenhet om en kallelse började växa i henne men hennes ägare ville inte gå med på det. Tack vare kardinalen och myndigheterna fick hon sin frihet. Eftersom slaveri var olagligt i Italien var Josefina fri att göra som hon ville. 7 december 1893, 38 år gammal, blev hon mottagen i Canossasystrarnas kongregation.

Josefina hade aldrig några visioner eller andra övernaturliga erfarenheter men ryktet om hennes helighet spred sig. Hon var kokerska, portvaktssyster, sömmerska och tog hand om de fattiga. Hennes glädje var smittande och hon kallades 'nostra madre moretta' vår svarta moder, av de fattiga.

1910 beordrades hon av sina överordnade att skriva sin självbiografi och den publicerades 1930. Självbiografin väckte stor uppmärksamhet och Josefina reste runt och höll föredrag, vilket var en plåga för henne.

Trots att hon alltid led av ärren i både kropp och själ av slaveriet uttryckte hon en tacksamhet över sina upplevelser. Hon upplevde det så att hon utan detta aldrig skulle ha kommit till Italien, blivit döpt och kunnat bli ordenssyster.

Josefina Bakhita dog den 8 februari 1947 och tusentals människor kom för att ta farväl och visa sin respekt där hon låg på lit de parade i tre dagar.

När Johannes Paulus II kanoniserade henne år 2000 kallade han henne 'our universal sister'. Hennes liv var helt skilt från de flesta andras erfarenheter men hennes glädje i tron, hennes kärlek till och omsorg om de fattiga är en inspiration för oss alla, men det som jag tycker är mest inspirerande med henne är att hon kunde förvandla de mest traumatiska händelserna i sitt liv till något positivt.

Hon firas i Kyrkan den 8 februari.

Sta Josefina Bakhita, bed för oss!

måndag 4 oktober 2010

Inlägg nr 600

(Det här är inte direkt vad du efterfrågade, Zoltan, men jag blev inspirerad...)

Hur ser Sverige ut i dag? Jag menar det mellanmänskliga Sverige, klimatet mellan människor. Jag tycker det har hårdnat betydligt de senaste decennierna. Det politiskt korrekta säger att jag, me, myself and I är det viktiga. Jag har rätt att göra, att säga precis vad jag vill, utan begränsningar. Jag behöver inte ta hänsyn, jag behöver inte censurera mig själv. Om jag vill säga att du är dum i huvudet, att du är ful och fet, då ska jag ha den rätten. Jag måste få utrycka mig och min personlighet utan hinder. Jag måste vara ärlig mot mig själv. Jag är ju centrum i universum.

OK. Men de andra då? Vart tar de andras rättigheter vägen om mina är absoluta? Och är detta individcentrerade tänkande verkligen bra för oss? Vad får vi för relationer med andra om vi bara tänker på oss själva? Gör det oss lyckliga?

Det finns någon som har visat oss en helt annan väg. En väg som leder till lycka i all evighet, men som först går genom mörka dalar och över höga berg. En smal väg, kantad av kors och försakelse. En väg som går tvärt emot den breda individcentrerade vägen. Ni vet vem jag talar om: Jesus Kristus. Hans budskap går tvärtemot det politiskt korrekta i dag. Han säger till oss att vi ska se till de andras bästa, att vi ska ta vårt kors på oss och följa Honom. Det finns ett gammalt ord som i dag är omodernt: solidaritet. Jag tycker om det ordet, trots att det är ett politiskt ord. Det finns en kristen motsvarighet som heter kärlek.

Ordet kärlek används i alla möjliga sammanhang. Kärlek är att låta alla göra som de vill, tycks det som om en del menar. Det är inte kristen kärlek då... Om du ser att någon riskerar att skada sig, är det då kärleksfullt att låta den personen gå vidare mot undergången? Riktig kärlek är inte kravlös, tvärtom.

Den kristna kärleken är Jesus. Han som gick till ytterligheter för att frälsa oss. Han led för oss för att ge oss en förebild, står det i Skriften. Hur bemötte Han människor? Hur tog Han emot den som var bruten, sjuk, i behov av förlåtelse? Han såg människan, Han såg individen, men Hans kärlek är aldrig kravlös. När Han förlåter någons synder säger Han: "Gå nu och synda inte mer". Han är vår förebild. Han säger: "Älska din nästa som dig själv". Du och din nästa är ett, ni är bröder och systrar, barn till den gode Guden. Din nästas rättigheter är större än dina och när du bortser från dina egna behov och ser till din broders då blir du lycklig. Det är paradoxen.

I ett hårdnande samhällsklimat är Jesu budskap mer aktuellt än någonsin. Där har vi lösningen på ensamhet, depression och alla andra mänskliga problem. Glöm dig själv, gläds med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter. Visa kärlek i handling. Le mot någon som ser ledsen ut. Öppna en dörr för någon med tunga kassar. Be för alla du möter, alla du läser om i tidningen eller ser på tv. Släpp in människor i ditt hjärta, och framför allt, släpp in Jesus där. Låt Honom leda dig och ge Honom chansen att lysa genom dig.

Det individcentrerade levnadssättet fungerar inte. Det leder bara till elände, ensamhet och sorg. Jesus visar på ett alternativt levnadssätt som fungerat i 2000 år. Om en människa börjar praktisera det genom att göra små goda gärningar kommer det att sprida sig som ringar på vattnet och förvandla Sverige. Glöm dig själv och se din broders behov. Då blir både du och din broder lyckliga, och din Fader i himmelen, som ser i det fördolda, gläder sig med alla änglar och helgon.

Och om du inte är troende, ska du då strunta i det här? Nej, för dig finns det där fina ordet solidaritet och ett annat fint ord, hänsyn...

söndag 3 oktober 2010

Önska ett ämne

Detta är mitt inlägg nr 599. Har någon något önskemål om ämne för inlägg nr 600? Jag har absolut inte för avsikt att skriva om något som går emot min tro, som t.ex. varför Martin Luther hade rätt eller fördelar med Sverigedemokraterna eller så. Det skulle vara att ljuga...

Så, vad vill ni läsa? Eller ska jag lägga ner bloggen?

För övrigt är det Franciskus' festdag i morgon!

lördag 2 oktober 2010

Rosenkransmånaden

Oktober är rosenkransmånaden i Katolska Kyrkan. Kyrkan uppmanar oss alltid att be rosenkransen, och Guds Moder säger det i alla sina uppenbarelser, men oktober är speciellt helgad åt rosenkransen.

Påven Leo XIII (lilla Thérèses påve!) skrev följande bön och uppmanade de troende att be den efter rosenkransen i oktober. Den kallas därför oktoberbönen och är en bön om den helige Josefs beskydd. Den kan naturligtvis bes varje dag och inte bara i oktober!


Till dig, Helige Josef, flyr vi i vår nöd. Sedan vi bett din renaste maka om hjälp, ber vi även förtröstansfullt om ditt beskydd. För den kärleks skull som förenade dig med Guds Moder, den Obefläckade Jungfrun, och för den faderliga kärleks skull med vilken du omfamnade Jesusbarnet, ber vi dig, se med barmhärtighet till den arvedel, Kyrkan, som Jesus Kristus har köpt med sitt Dyrbara Blod.

Kom till vår hjälp med din mäktiga förbön, du den Heliga Familjens säkra skydd och trogna stöd. Vaka över oss, Jesu Kristi utvalda släkte och folk. Håll borta ifrån oss, kärleksrike fader, all villfarelsens smitta och fördärv. Hjälp oss, du vår starke Beskyddare, i vår kamp mot mörkrets makter, och liksom du en gång har räddat Jesusbarnet ur den yttersta livsfara, så försvara nu Guds Heliga Kyrka mot alla fienders angrepp och försåt. Ta oss under ditt beskydd, så att vi efter ditt föredöme och med din hjälp får leva ett heligt liv, dö en salig död och uppnå den eviga glädjen i Himmelen. Amen.

fredag 1 oktober 2010

Lilla Thérèses fest

I dag firar Kyrkan den heliga Thérèse av Lisieux, också kallad lilla Thérèse eller Thérèse av Jesusbarnet. Hon föddes i Alençon, Frankrike år 1873. Hennes föräldrar, Louis och Zélie Martin var djupt troende katoliker som nu är saligförklararade.

När Thérèse var 15 blev hon karmelitnunna. Det var på inga sätt självklart att hon skulle få bli det i så unga år. Hon mötte motstånd från både familj och kyrka först men efter att ha vädjat till påven vid en audiens i Rom fick hon sitt efterlängtade tillstånd att träda in i Karmel i Lisieux dit familjen flyttat efter moderns död.

Thérèse dog tidigt, hon blev bara 24 år. Hon fick tuberkulos och avled den 30 september 1897 kl 19.30 med följande ord på sina läppar: "Min Gud, jag älskar dig!"

Vad är det som är så märkvärdigt med denna unga nunna?
För det är verkligen något märkvärdigt med henne. Hon är känd och älskad i hela den katolska världen och även utanför densamma. Lärda teologer skriver tjocka böcker om henne och hon citeras i Katolska Kyrkans Katekes.

Varför? Vad är så speciellt? Det som är så speciellt med henne är hennes lära, som inte är något annat än Evangeliet. Hon 'upptäckte' en ny, rak, enkel väg till himlen, en väg för de små och svaga. Den vägen går ut på att förtrösta på den himmelske Fadern och överlåta sig som ett barn i Hans händer. Kärleken är det som för till himlen, inte mina egna gärningar.

Men var förvissad, Thérèse missade inte ett tillfälle att göra en god gärning men hon förstod att de små gärningarna är så viktiga, som t.ex. att le mot någon när man inte känner för det. Thérèse lära är mycket radikal. Det handlar om att ta alla tillfällen i akt, att inte försumma ett enda tillfälle till goda gärningar, men, och här kommer en av de saker som är speciella för henne: när man misslyckas, vilket man ofrånkomligen gör, då tappar man inte modet utan bekänner sitt misslyckande och försöker igen. Faktiskt är det så att misslyckandena kan vara något positivt: de gör oss små och ödmjuka och leder oss att närma oss Jesus med förtröstan. I en tid då många var rädda för Gud, var Thérèses lära extra välkommen. Hon lär oss att Gud älskar oss trots våra misslyckanden, eller kanske t.o.m. på grund av dem. Hans Fadershjärta längtar efter vår kärlek.

Lilla Thérèse är numera kyrkolärare. Det betyder att Kyrkan högtidligt har deklarerat att hennes lära är för alla människor, för alla tider, för alla platser. Hon har något att lära oss alla, om överlåtelse, förtröstan och kärlek.

Hon sade inför sin död att hon skulle tillbringa evigheten med att göra gott på jorden och låta rosor falla ner över oss. Hon håller sitt löfte. Hennes skrifter och hennes förbön gör så mycket gott för människor. Hon ledde mig till Kyrkan. Jag såg en film om henne och rusade till Katolsk Bokhandel och köpte hennes självbiografi. Hon ledde mig till Karmel, där jag finner allt jag behöver för mitt andliga liv. Hon inspirerar mig att våga älska Jesus, trots alla mina tillkortakommanden och synder. Hon ger mig hopp om himlen.

Älskade lilla syster, be för mig!