lördag 30 januari 2010

Be för prästerna

"Älska era präster - och låt dem ibland, för Guds skull, märka att ni gör det. Var rädda om era präster, de är svaga människor liksom ni själva, men de har ett oerhört ansvar: att leda er på frälsningens och helgelsens väg.

Be för era präster. De behöver er förbön för att hålla ut, hoppas och glädjas även när det är jobbigt och svårt.

Be om präster. Utan präster kan Kyrkan inte leva. Utan präster kan ni inte själva leva som Kyrkans barn. Utan präster kan inte världen få höra glädjebudet om att Fadern sänt sin Son i den Helige Andes kraft och smörjelse för att frälsa den värld som annars är utan hopp och dömd till evig död."

(Biskop Anders Arborelius, ocd, ur Be för prästerna, ett häfte utgivet av Karmelitnunnorna)

onsdag 27 januari 2010

Förintelsens minnesdag 2010

I dag firas förintelsens minnesdag och samtidigt rapporteras om ökad antisemitism i Sverige. Har vi inget lärt? Hur kan fördomar vara så djupt rotade? Och den mest förbryllande frågan: Hur kan det finnas kristna som är antisemiter? Vår Herre, Hans moder, apostlarna, de första kristna, alla var de judar. Det var judarna Gud först uppenbarade sig för. De har en plats i frälsningshistorien som är unik. De är våra rötter.

Vi måste ständigt påminna om förintelsen, om alla de miljoner människor som mördades i nazisternas skräckvälde. Alla de som gasades, sköts eller brändes till döds. Alla de oskyldiga offren, barn, män, kvinnor, gamla. Judar, polacker, romer, präster, nunnor, politiska motståndare, psykiskt sjuka och handikappade osv... De misshagliga, de oönskade, de föraktade.

Vad vill vi ha för värld? Vill vi ha en värld där människor döms efter ursprung eller hudfärg? Där vissa räknas som mindre värda än andra? Där hatet får råda? Där man inte bedöms efter sin karaktär utan efter etiketter som andra sätter på en?

Det finns inga raser, det finns inga rena kulturer. Människor har i alla tider blandats med varandra. Man har skaffat barn tillsammans, man har lärt av andras sätt att leva, man har fått influenser som påverkat sätt att leva, språk, religion, ja allt. Vi är alla syskon. Gud har skapat oss alla. Så som Han är en gemenskap i Sig (den allraheligaste Treenigheten) så är vi skapade till gemenskap med andra människor, för vi är skapade till Hans avbild. Vi är skapade att vårda och ta hand om varandra, vare sig vi tillhör det ena folket eller det andra. Tillsammans. Inte kultur mot kultur, folk mot folk, människa mot människa. Tillsammans, inför Guds ansikte. Som bröder och systrar.

tisdag 26 januari 2010

Profet?

Hur definierar man en profet? Vad är en profets uppgift? Finns det profeter i dag?

måndag 25 januari 2010

Bönbok för Haiti

Vi är långt borta från Haiti och kan inte göra något konkret annat än skicka pengar. Men vi kan be! Här finns en bönbok för Haiti som man kan ladda ner och använda privat eller i sina olika bönegrupper. Be för Haiti! Bönen når tvärs över jordklotet.

söndag 24 januari 2010

Söndagsmässan

Det är bara att konstatera: jag klarar mig inte utan söndagsmässan...

onsdag 20 januari 2010

tisdag 19 januari 2010

St Henrik, be för oss!

I dag firar Kyrkan st Henrik, Finlands apostel som mördades år 1151. Som läsare av bloggen vet är jag finsk så detta är mitt lands och mitt folks skyddshelgon. Be för Finland i dag, kära läsare!

Kollektbön för dagens fest:

Allsmäktige och barmhärtige Gud, du som lät Finlands folk bli en del av den katolska kyrkan genom den helige Henriks förkunnelse och verk, låt också i våra dagar människor finna kraft i den tro för vilken han levde och dog. Genom din Son Jesus Kristus som med dig, Fader, och den helige Ande lever och råder i evigheters evighet. Amen.

måndag 18 januari 2010

Angels

lördag 16 januari 2010

Nr 474 i Cecilia

Vacker hymn till Guds Moder ur den karmelitiska traditionen.

Lilla Thérèse

Glad över en katastrof?

I Dagen står om att Haitis ärkebiskop och hundratals präster och prästkandidater dött i jordbävningen. Under artikeln kan kan tala om hur man reagerar på det man läst: upplyst, glad, förvånad, ledsen eller arg. I skrivande stund är 13 % upplysta, 17 % glada, 4 % förvånade, 56 % ledsna och 8 % arga. Hur kan 17 % av läsarna bli glada av en sådan nyhet???? Vad för slags värld lever man i när man blir glad av att en massa människor dött en plötslig och plågsam död? Är det katolikhatarna som gläder sig över att Kyrkan förlorat en massa präster? Jag förmodar att de allra flesta av Dagens läsare är kristna, men en kristen kan väl inte glädja sig över att andra kristna (eller någon annan heller för den delen) dör på ett sådant sätt? Det snurrar i min arma skalle. Jag förstår inte detta. Herre, förbarma Dig!

torsdag 14 januari 2010

Medjugorje

Jag har länge varit skeptisk till händelserna i Medjugorje och nu blev jag ännu mer skeptisk. Jungfru Maria påstås ha sagt att 'visionärerna' inte ska lyda sin biskop... Hon skulle aldrig säga något sådant! Att Maria skulle uppmuntra till olydnad mot Kyrkan är otänkbart.

Övriga orsaker till att jag är skeptisk? Bland annat följande: 'meddelandena' från jungfru Maria är i stort sett samma hela tiden, 'visionärerna' har dragit ekonomisk fördel av händelserna (jämför med Bernadette i Lourdes som gav sin bror en örfil för att han tagit emot en slant och sa åt honom att lämna tillbaka den), att det hållit på så länge, att prästerna i Medjugorje inte lyder sin biskop osv osv.

Om Kyrkan kommer fram till att uppenbarelserna är äkta böjer jag mig för Kyrkans syn, men till dess fortsätter jag att tvivla.

Be för Haiti!

Ärkebiskopen och många präster och seminarister hör till offren i Haiti. Katastrofen är större än man först anade. Man talar om mer än 100 000 dödade i ett land som redan var hårt drabbat. Livet är skört...

onsdag 13 januari 2010

Begravningar

Har ofta funderat på varför det tar så lång tid mellan ett dödsfall och begravningen i Sverige. Genomsnittstiden är 20,2 dagar, enligt en artikel i DN. När mamma dog var begravningen efter 11 dagar och det var en del höjda ögonbryn över att begravningen var så snart. I andra länder är begravningen en eller två dagar efter.

I artikeln erbjuds en förklaring till varför det tar så lång tid i Sverige: svenskar vill inte rucka på sina rutiner, ens för ett dödsfall. Döden får inte påverka livet alls, tydligen. Men det gör det ju. Det påverkar allt. En älskad persons fysiska närvaro försvinner, de som blir kvar påminns om sin egen dödlighet. Men det får inte påverka vardagslivet... Förr gick man i sorgkläder ett helt år, nu har man det inte ens på begravningen. Förr kom folk och hälsade på i ett sorghus, man vakade hos den döde innan begravningen. Nu går folk över på andra sidan gatan för de vet inte vad de ska säga. Bättre då att säga ingenting... Nu ligger den döde ensam på bårhuset. Ingen vakar och ber.

Men samtidigt, paradoxalt nog, när någon dör i en olycka eller blir mördad blir platsen där det skedde en vallfartsort. Folk samlas, tänder ljus, lämnar blommor och meddelanden till den döde. Våldsam död förtjänar att uppmärksammas, den 'vanliga' döden ska glömmas bort och gömmas...

Varför är det så här?

Är det vår dödlighet vi förnekar när vi gömmer undan döden? Försöker vi avvärja den genom kollektiva yttringar av sorg vid olyckor och mord? Döden är inget som händer mig, bara andra....

Men det enda säkra i livet är att vi alla ska dö. Vi ska alla en dag stå inför Gud med alla våra handlingar, tankar och ord för att motta Hans barmhärtiga dom. Andras död borde vara ett tillfälle för oss att rannsaka våra liv, se vad som behöver ändras med evigheten i åtanke. Döden är en läromästare som kan lära oss leva bättre liv.

Vi som är katoliker har fått ett privilegium: vi vet att vi kan be för de döda. Med våra böner kan vi hjälpa dem som renas efter döden. Vi kan med bön och bot förkorta deras rening så att de snabbare kan stå inför Gud i himlen. Varje gång vi hör om någon som dött, varje gång vi går förbi en kyrkogård, varje gång vi tänker på en avliden person kan vi be en bön. Den är kort och enkel:

'Herre, giv dem den eviga vilan och låt det eviga ljuset lysa för dem. Må de vila i frid. Amen'

Det är en god sak att be för de döda.

tisdag 12 januari 2010

Hinduiska riter på svensk skola

Läser på Världen idags hemsida att en skola i Gävle tvingat barnen utöva hinduiska religiösa riter på skoltid. Det går tydligen för sig, bara det inte är något kristet man håller på med...

Pater Feussner, RIP

Vår förre kyrkoherde, pater Feussner, avled förra veckan. Han är en av de präster som byggt upp vår församling och vi minns honom med stor tacksamhet.

Begravningen äger rum i Sta Eugenia den 21 januari kl 10.00. Här i Köping firas mässa för pater Feussner nu på söndag den 17 januari kl 11.00.

Uppdatering: här finns lite mer om pater Feussner från Stiftets hemsida.

Påvens tal till diplomaterna

Här finns den helige Faderns tal till den diplomatiska kåren (på engelska). Mycket bra tal!

Uppdatering: Dagen skriver om det här.

St Josefs Memorare

Påminn dig, helige Josef, Jungfru Marias ärorike make och min ömme och trogne Beskyddare, att det aldrig någonsin blivit hört att någon som tagit sin tillflykt till dig har blivit övergiven och lämnad utan tröst och hjälp. Med förtroende kommer jag därför till dig med mina bekymmer. Du Frälsarens fosterfader av Davids ätt, vänd dig inte bort från min bön utan bönhör mig i din barmhärtighet. Amen.

(ur Den heliga Manteln, bönbok till st Josef, utgiven av Gråbröderna i Jönköping)

måndag 11 januari 2010

Ave Josef

Var hälsad, Josef, Guds Moders brudgum, rättfärdige man,
Herren är med dig.
Välsignad är du bland äkta män
och välsignad är din allrasaligaste Makas livsfrukt, Jesus.
Helige Josef, Kristi fosterfader, Marie tillflykt,
be för oss syndare, nu och i vår dödsstund. Amen

söndag 10 januari 2010

De 'vapen' Gud gett oss

Rosenkransen, skapularet och Guds Moder: alla 'vapen' vi behöver!

Vuxenkatekes i Köping

Fader P berättade i dag att han har planer på att ha vuxenkatekes i Köping. Äntligen, säger jag! Fördjupning i tron är alltid viktigt. Dessutom kommer denna vuxenkatekes att vara introduktion för konvertiter (även om inte Köpingsborna står i kö för att konvertera, direkt) och förberedelse för vuxna (18+) som inte konfirmerats och för par som vill gifta sig. Inte en dag för tidigt!

Under förutsättning att minst 5 personer vill gå kursen kommer den att hållas en kväll i månaden. Efter katekesen blir det votivmässa till st Josef! Vilken lycka! Äntligen ska min käre st Josef hågkommas ordentligt här i Köping!

Man kanske kan smyga in lite andakter till st Josef också... Å, vad jag blev lycklig!

Och när...

... kommer Svenska Dagbladets intervjuer med 10 kristna?

En stilla undran...

Är det en demokratisk rättighet att gifta sig i kyrkan?

lördag 9 januari 2010

torsdag 7 januari 2010

Kyrkans många ansikten

Dagen skriver om Katolska Kyrkans många ansikten. Sanningen är att jag inte känner igen min Kyrka i det som skrivs i de flesta massmedia. Den 'verklighet' de visar upp är långt borta från min. Orden liberal och konservativ tycker jag inte om att använda när det gäller Kyrkan för de är politiska termer. De ord Per Beskow föreslår, progressiva och traditionalister, är mycket bättre. Jag tror att många som läser min blogg kanske tycker att jag är konservativ men jag skulle själv inte sätta det epitetet på mig. Jag är en helt vanlig katolik som tar min tro på allvar men som har vissa problem med att leva upp till en del av Kyrkans lära (är skild, t.ex.). Mainstream catholic, alltså.

Varför finns det så mycket fördomar om och hat mot Kyrkan? Är det för att Kyrkan står fast vid sin lära även när människor visar sig vara bräckliga syndare? Kyrkan ruckar inte på sin uppfattning att livet är heligt och bör skyddas från konceptionen till den naturliga döden. Kyrkan fortsätter envist att hävda att all sexualitet hör hemma i äktenskapet mellan en man och en kvinna och att barn är en gåva. Inget av detta kommer någonsin att ändras.

Samtidigt är det så att Kyrkan har 2000 års erfarenhet av själavård. Det finns ingen mänsklig situation som inte Kyrkans herdar har stött på i bikten. Inget mänskligt är Kyrkan främmande. Men Kyrkan har också stött på stora helgon och goda föredömen. Inom Kyrkan finns allt, högt och lågt, de likgiltiga och de brinnande och allt där emellan. Trots allt, alla skandaler, alla synder, finns Kyrkan kvar efter 2000 år. Det säger mig att Gud är med Kyrkan, att den helige Ande leder henne genom tidens gång och att vi kan, mitt i förföljelse och massmedias hån, vara förvissade om att Guds löfte kvarstår. Kanske är det nu vår plågas tid?

Trots alla stormar, trots alla skandaler, trots mina egna synder håller jag fast vid min Kyrka, för jag vet att hon är ett Trons sakrament för världen.

onsdag 6 januari 2010

Hittat på Facebook

"God does not partition you into pieces and loves some and not loves others. That's what people do. That's what you do. God, who created you, accepts and loves every little part of you, even those you deny and hate in yourself. So next time you try to dislike a part of you, just pause, look and remember that God loves it."

Om statyer, bilder och rosenkransen

Intressant och klargörande video om katolikers sätt att använda föremål i andakten (på engelska).

tisdag 5 januari 2010

Kallelse

Har under en längre tid (sedan jag blev katolik faktiskt) funderat över vad som är min egentliga kallelse. Det jag kommit fram till är att min kallelse är mångfaldig. Jag är kallad att vara mamma och det är min främsta kallelse (och min stora lycka). Jag är kallad till att vara katolik (visserligen en dålig sådan i mina egna ögon men jag tror vår Herre är mer barmhärtig mot mig än jag själv). Jag är dessutom kallad till att vara förebedjare. Det kommer folk i min väg som ber mig om förbön och andra som jag känner att jag ska be för. Dessutom är jag kallad till att svara på folks frågor om tron. Genom den här bloggen har jag kommit i kontakt med flera personer som har haft frågor om tron och jag har svarat så gott jag kan.

Kanske kommer det att tillkomma fler kallelser i min lilla bukett! Vem vet? I alla fall innebär detta att denna blogg kommer att vara kvar. Har periodvis funderat på att sluta blogga men så länge jag känner att jag kan vara till någon nytta fortsätter jag.

Uppdatering: Det är också min kallelse att sprida devotionen till st Josef!

lördag 2 januari 2010

Med Jesus in i det nya decenniet

Johanna G har skrivit ett intressant inlägg. Läs det här. Ska bli spännande att se vad som händer av det hon ser i kristallkulan...

Oavsett vad som händer under 10-talet kan vi vara förvissade om att Gud är med. Han överger oss inte, även om vi tror det ibland. Till och med Jesus kände sig övergiven på Korset. Han är alltid den vi ska se upp till och följa, så vi kan vara säkra på att, som Julian av Norwich säger: 'all shall be well and all shall be well and all manner of thing shall be well'. När vi känner oss övergivna av Gud är det bara en illusion. (Jag vet att det är svårt att bortse från känslor, men ju mindre man fokuserar på sina känslor, desto bättre mår man!)

Förtröstan är det viktigaste ordet i turbulenta tider.